”Varför ska man kriga för fred – då blir det ju krig i alla fall.”, sa min 7-årige son häromdagen, en mening som uttrycker en djup sanning.
Vi kan, enligt de vise genom tiderna, aldrig ”kriga för fred” – hur ”goda” intentioner vi än har. Själva kriget utsläcker nämligen freden,
liksom natten utsläcker dagen.
I Bibeln finns en tankeväckande passage i Matteus 26: 51-54, då en folkskara med svärd och stavar, ”utsänd från översteprästerna och folkets äldste”, kommer för att gripa Jesus. En av Jesu lärjungar griper då sitt svärd och hugger av översteprästens tjänares ena öra.
Jesus säger då: ”Stick ditt svärd tillbaka i skidan; ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd.” I Lukas 22:51 berättas så, att
Jesus rörde vid tjänarens öra och helade honom. Att använda våld, ja inte ens till försvar, påvisas tydligen av nasarén som fel väg att gå.
Insikten om att rätt väg istället är den yttre freden och den inre friden är återkommande i världsreligioner och visdomsskolor genom tiderna: ”Medkänsla är det enda att lära sig och den enda hållningen i förhållande till allt som lever.” (Buddha) ”Betrakta varje levande varelse så som dig själv och skada ingen.” (Jainismens grundare Mahavir). ”Kärnan eller summan av religionen är att se på alla levande varelser med vänliga ögon.” (hinduistisk lärare). ”Därom vittnar jag ; att alla människor är bröder.”(Muhammed)
Det som förblir problematiskt är att vi trots denna massiva undervisning fortsätter att bekriga varandra. Hur kan det komma sig?
Ja, från biologin kommer övertygelsen att människan är ett djur,
och att aggressiviteten är en del av vårt biologiska arv.
Vi kan inte gå emot detta arv utan att gå emot vår ”sanna” natur.
Striden blir sålunda utifrån dessa förutsättningar något logiskt.
Men har vi inte också en motsatt strävan, att vi vill verka för
en fredlig samvaro mellan människor, att vi vill bry oss om varandra”?
Varför har vi Röda Korset, varför har vi sjukhus, läkare, vårdare? Varför finns det daghem, skolor, utbildningsväsen över huvud taget?
Vad till tjänar åldringsvård, om den ”naturliga” attityden vore att
låta våra svaga, sjuka och äldre gå under, liksom de får göra i djurriket? Föregångaren Martinus menar, att denna motsättning beror på att vi är ”sårade flyktingar” mellan två olika utvecklingsstadier: dels det ”riktiga” djurriket, som är vårt arv, dels det ”riktiga” människoriket, som är vår framtid, vår tillkommande zon.
Och det är i ljuset av denna utvecklingsprocess, som religionernas essentiella undervisning skall ses: som enklare och mer komplexa orienteringsredskap, ja, som verktyg för utbildande av nya mönster av tankar och föreställningar – vilka sin tur blir basen för nya och
mer vänlighetsinriktade och fredsfokuserade handlingar.
Martinus menar att en kärlek som inte är vetenskap är ingen kärlek,
Vilket i det här sammanhanget innebär, att vi parallellt med denna teoretiska undervisning måste praktiskt lära oss vad som är kärlek och vad som inte är det: vi måste skapa en kärleksvetenskap.
Och enda sättet är lära sig skilja mellan vad som leder till kärlek och vad som leder till icke-kärlek är just att göra de misstag, som uppenbarar icke-kärleken för oss (och därmed dess motsats).
Den enda vägen till freden är sålunda, enligt de vise, att bli medveten om vilka handlingar som leder till icke-fred, icke-frid, ja, som leder till icke-kärlek. ”Medan död och undergång följer den djuriska människan i spåren, blomstrar livet upp där den riktiga människan gått fram. Det är strålglans över kärlekens väsen.”, skriver Martinus.
Denna förvandlingsprocess från ”djurisk” människa till ”riktig” människa, vore dock relativt meningslös, om vi bara levde en gång - och ibland bara en kort stund. Men, som en person sa: ”Varför skulle det vara mer märkligt att födas fler gånger än att födas en gång?”
Livet, vår existens, är förvisso ett ”underverk” som överträffar varje mänsklig skapelse och som garanterar, att vår utveckling ständigt går vidare, ja, även ur den svåraste smärta, från den djupaste ”avgrunden” och svartaste natten, och långsamt men säkert, i enlighet med att vår medvetenhet om livslagarna ökar, också närmar sig lindring, fred och glädje, närmar sig den begynnande mänskliga soluppgången.
--
Copyright
GUNNAR MARTIN ARONSSON
Urspr. publicerad i Nätverksbrevet april 2003
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar