Byron Katie och The Work
Med fyra frågor och en ”vändning” skulle Byron Katie, en ”vanlig” kvinna från en liten stad nära Kaliforniens ökenområden, komma att skapa en häpnadsväckande enkel väg till ökad självkännedom, som idag, via hennes egna föreläsningar och workshops samt boken ”Älska livet som det är” har spridit sig till hundratusentals människor världen över.
--
DET hela började i februari 1986 när Byron Katie, då 43 år, vaknade upp på golvet på ett behandlingshem för kvinnor med psykiska problem. Hon hade låtit skriva in sig på grund av en decennielång period av depression, som inkluderade agorafobi (rädsla för stora, öppna ytor), starka vredesutbrott, sömnsvårigheter och återkommande självmordstankar. Eftersom de andra kvinnorna på hemmet var rädda för henne hade hon tilldelats en vindsrum. Och eftersom hon inte känt sig ”värdig” att sova i sängen hade hon lagt sig på golvet.
ILLUMINATIONEN
När hon slog upp ögonen märke hon att en kackerlacka som kravlade över hennes fot. Men reaktionen var minst sagt ovanlig. Katie upplevde att hon själv, hennes jag, var borta och ersätt av ett ”något”. Hon berättar om sig själv i tredje person: ”Vad som var fött var inte jag…hon reste sig, hon talade, uppenbarligen talade hon. Hon var hänförd.. Det är så extatiskt att vara född och inte född. Det ser, och ser allt, utan något koncept. Det är fantastiskt…”
Dessutom hade depressionen och de starka humörsvängningarna upphört:
”All min ilska, alla mina tankar som hemsökt mig, hela min värld, HELA världen, var borta. Samtidigt upplevde jag en bubblande skratt ur en inre källa som bara fortsatte. ”
Byron Katie hade uppenbarligen förändrats, men ingen direkt händelse i den yttre världen kunde pekas ut som orsak. Kvar står sålunda möjligheten att det rörde sig om en direkt, inre ”illumination”, så som det brukas beskrivas hos olika mystiker genom historien.
VARFÖR LÅTSAS DU ATT DU INTE ÄLSKAR MIG?
Till att börja med blev illuminationen en slags nollpunkt: Hon fick informeras om att hon hade familj och var hon kom ifrån, på vilket hon svarade ”bra, bra”.
Hon skrev ut sig från sjukhemmet, men hennes beteende var definitivt förändrat:
”Vad som var typiskt för mig var att gå ut på gatorna. Att öppna mina ögon och bara gå runt på gatorna, kanske möta någon….och bara lägga mina armar runt personen…eller vandra bredvid dem….Och kanske de då förskräckta gick iväg från mig. Och jag kunde säga något som ’varför låtsas du att du inte känner mig, varför låtsas du att du inte bryr dig om mig, varför låtsas du att du inte älskar mig?’ Hemma kunde hon fridfull sitta i timtal och se ut genom fönstret, eller planlöst vandra kring i den ökenaktiga natur som omgav staden.
Hon kunde be sina barn att betrakta hennes händer och fingrar, eller en av barnens fötter. ”Det var nytt. Nytt. Nytt. Det tog ungefär tre år innan Det började bli balanserat. ” Ljuset ändrade nivå – men bara till synes. ”Det är som en kameleont”, säger hon, ”Jag kallar Det ’ kärlek möter sig själv’. Det bryr sig inte om var, Det bryr sig inte om vad. Det bara gör.” Trots dessa kryptiska utläggningar gick det snart upp för familj och vänner, att Katies förändring var permanent och att den nya atmosfär hon spred kring sig, attraherade allt fler människor. Folk i svårigheter knackade på och ville ha hjälp, och hon blev inbjuden att berätta mer om sin livssyn, en verksamhet som sedemera blev till The Work.
PERFEKTIONEN I DEN DU ÄR
På frågan om Katie (som hon mest kallas) är ”upplyst” har hon dock frankt svarat: ”Jag vet inget om det. Jag är bara någon som vet skillnaden mellan vad som smärtar och vad som inte gör det.” Hon tillbakavisar att hon skulle förespråka en metod för att utveckla medvetandet, vad det handlar om är
”un-doing”, att lösgöra sig från de föreställningar som förhindrar den rena upplevelsen av verkligheten. Häri liknar hennes inställning Eckhart Tolles, Mirakelkursen och i vis mån även Krishnamurtis: den enda ”metoden” är så att säga icke-metoden.
Till en brevskrivare svarar hon: ”Jag har inte tanken att du skulle nå något annat sinnestillstånd än det du är i. Jag ser den absoluta skönheten och perfektionen i den du är nu. ” Dock framgår vid vidareläsning, att Katie menar, att vi låtsas som om vi inte vet om, vilket sinnestillstånd vi egentligen har eller, uttryckt på ett annat sätt: att vi går omkring i ett drömtillstånd. Genom att göra The Work kan vi dock vakna upp till den vi är, till den Verkliga verkligheten.
THE WORK – EN METOD?
Men är då inte The Work just en – metod?
Svaret torde bli ja, men kanske kan vi kalla det en antimetod i personlig utveckling eftersom det inte handlar om att ”utvidga” sitt medvetande, utan om att ”avkläda” medvetandet de föreställningar som inte har med verkligheten, enligt Katies definition, att skaffa. Hon betonar också att The Work inte är menad som en ”snabbfixlösning”: de fyra frågorna och ”vändningen” (the turnaround) används istället varje dag eller så snart behovet finns som ett sätt att leva i verkligheten.
”Att hysa förkärlek för verkligheten är spännande bortom varje fantasi och frigör mig till att skapa verklig förändring.”, säger Katie.
”DÖM DIN NÄSTA”
Processen skall kunna genomföras av vem som helst med hjälp av papper och penna och ett öppet, ärligt sinne. För den som vill göra det hela grundligt,
hänvisas till www.thework.com, där formuläret, kallat Judge Your neighbour (”Döm din nästa”!) finns att hämta hem för pappersutskrift.
.
Kronologiskt är gången denna: Du skriver ned de tankar som är fyllda med
stressrelaterade känslor om exempelvis andra personer (din partner, dina föräldrar, dina syskon, arbetskamrater, grannar) eller om samhället, eller, mer symboliskt: om en sjukdom du brottas med eller är arg på, eller döden, eller vad det nu är för tanke som får problematiska känslor att brusa upp.
Resultatet blir ett flertal påståenden. Byron Katie understryker att man inte skall hålla tillbaka sitt ”dömande”; tvärtom! Skriv ned så rakt och som möjligt
vad du anser. The Work är avsett för dig själv, inte för andra. Du behöver aldrig visa ditt arbetsmaterial för den eller de som berörs av din utredning.
Del I
PÅSTÅENDE (ÅSIKT)
Ex. ”Min syster Lena tror alltid att hon har rätt.”
Du skriver också ned hur du vill att personen eller samhället skall förändra sig så att det skall passa dig bättre.
Ex. ”Om Lena bara förstod, att hon måste ta in andras åsikter och ge andra rätt, då skulle hon kunna må mycket bättre.”
DE FYRA FRÅGORNA
Nästa etapp är frågorna.
1. ÄR DET (PÅSTÅENDET, HISTORIEN, FÖRESTÄLLNINGEN) SANT?
Om svaret är ”Ja, det är sant. Min syster vill alltid ha rätt.”
(Med ordet ”sant” menar Katie, kommer det att visa sig, vad som inte är
en historia (”a story”) om verkligheten.)
2. KAN DU ABSOLUT VETA ATT DET ÄR SANT?
Kan du ex. vara med i alla situationer då din syster möter andra och då tror att hon har rätt?
Om svaret blir: ”Nja, det är klart, att jag inte kan vara HELT säker på det.”
Jag är alltså inte helt säker på att det är sant. Därmed har en uppluckring skett
av föreställningen, i förhållande till fråga ett.
Då kanske det kanske dags för näst fråga.
3. HUR REAGERAR DU NÄR DU TÄNKER TANKEN?
Svaret kan ex. bli ”Jag känner mig underlägsen Lena, och blir irriterad när hon gör så.”
En anknuten fråga är:
- Kan du finna en orsak till släppa den stressframkallande tanken?
(Och Katie brukar alltid tillfoga, att det INTE är ett direktiv att släppa den stresskapande tanken, bara en fråga.)
Svaret kan bli ex. ”Ja, det skulle ju vara skönt att släppa tanken, eftersom jag då skulle slippa känna sig underlägsen min syster”.
Nästa underfråga kan vara:
- Kan du finna en orsak till att hålla kvar tanken där du samtidigt släpper stressen?
Svar ex. ”Nej, eftersom tanken på min systers besser-wisseraktigthet gör att jag känner mig underlägsen, kommer jag nog att känna likadant framöver om jag tänker tanken.”
4. VEM SKULLE DU VARA UTAN DIN ”HISTORIA”?
Det gäller alltså vad jag skulle vara, hur jag skulle se på mig själv utan min ”dömande” tanke gentemot min syster. Ånyo uppmanas till fullständig ärlighet.
Kanske är detta den svåraste frågan att besvara, eftersom den kräver än mer introspektion..
- Hur skulle jag tänka om mig själv utan den dömande tanken?
- Svar ex. ”Om tanken inte fanns över huvud taget, skulle jag ha svårare att känna mig underlägsen henne intellektuellt, och nog ha kvar min vanliga
- föreställning om mig själv, nämligen att jag är ganska OK intellektuellt sett.”
- Hur skulle jag känna mig utan min ”historia” om att min syster är en besserwisser? Skulle spänningar i kroppen släppa?
Del II - VÄNDNINGEN
Här kommer så den så kallade vändningen (The turn-around)
Den finns i flera varianter, men en skulle vara att vända på det första påståendet till MIG SJÄLV
”Jag tror alltid att jag har rätt.”
Efter detta: Är det lika sant som det första påståendet? Eller kanske ÄN mer sant än det första, dömande påståendet om systern?
Ex. ”Ja, det kan nog finnas i mig också, att jag gärna vill ha rätt…”
Nästa menings vändning:
”Om jag bara förstod att lättare ta in andra synpunkter, skulle jag må mycket bättre.”
Är det sant?
”Jo, det är klart, att när jag gärna vill ha rätt tar jag inte in andras synpunkter, och ibland är det ju viktigt att kunna lyssna på dem.”
Vändningen kan också vara mot den ANDRA PERSONEN.
Ex. ”Om jag bara förstod att lättare ta in min systers synpunkter, skulle jag må mycket bättre.”
Vändningen kan också vara en vändning till MOTSATSEN.
Ex. ”Min syster är INTE en besserwisser.”
Hur känns den tanken? Är den stressframkallande eller släpper stressen?
Alltså: Jag skalar av mina egna föreställningar och projektioner mot andra, den ena efter den andra, och söker svaret hos mig själv, istället för att vända det utåt, mot andra.
ATT AV-LÄRA MIG MINA DÖMANDE TANKAR
Genom att ”av-lära” mig mina dömande föreställningar om andra, skapas
en allt större förståelse för mig själv och för verkligheten, som den ÄR, och inte som jag vill eller kräver att den skall vara, menar Byron Katie.
Även den så kallade Mirakelkursen (ACIM) är inne
på samma linje: om jag drar tillbaka sin egna ”dömande” projektioner på andra ersätts, menar ACIM-läran, egots perception av ”verkligt” förnimmande.
I samband med De fyra frågorna och Vändningen börjar vi alltså, enligt The Work, skåda Verkligheten som den Är, i sin essens.
MÖJLIGA INVÄNDNINGAR
Det är otvivelaktigt starka påståenden och för många provocerande åsikter: Försvinner inte exempelvis vid ett flitigt praktiserande av The Work behovet av socialt engagemang och en förståelse för hur politiken påverkar samhället? Är det inte en inkrökt, konserverande individualism som här predikas?
Blir inte alla bedömningar av andra människors karaktärer också nollställda och verkningslösa om vi skulle vända dem mot oss själva? Kan vi tänka oss en psykologi utan personlighetsanalyser?
Skall vi bara acceptera allting som händer i livet? Om min tanke är att ”jag avskyr min make eftersom han misshandlar mig”, är det då meningen att jag skall vända det mot mig själv? Är det jag som avskyr mig själv? Och om min son missbrukar sprit och jag är ledsen över att han inte lyder mig och tänker att ”han borde lyda mig, men det gör han inte” skall jag då vända det mot mig själv och säga: ”Jag borde lyda mig själv, men gör det inte”? Hur skulle det hjälpa min son?
Ja, vissa kritiker skulle säkert hävda, att det istället är Byron Katie som inte är verklighetsförankrad och att hon lär ut en new age-färgad fantasi för blåögda.
Katie verkar dock ta sådana invändningar med upphöjd ro. Exempelvis skulle hon kunna svara: ”Är du absolut säker på, att The Work är en fantasi för blåögda?” Det handlar också om att bli varse distinktionerna. Katie: ”Att säga att vi bör acceptera vad som helst är bara ännu en historia (story), ännu en filosofi eller religion, något som aldrig har fungerat. The Work säger inte vad någon bör eller inte bör göra. Vi frågar helt enkelt: Hur reagerar du när du argumenterar mot verkligheten?”
MINA AFFÄRER, DINA AFFÄRER OCH GUDS AFFÄRER
Hon menar att det bara finns tre egentliga ansvarsområden:
Mina affärer, Dina affärer och Guds affärer. (Möjligtvis slår här Byron Katies egen bakgrund som företagare igenom; under den tid hon bodde hemma med sina barn, förrättade hon sina affärer från sovrummet med hjälp av telefonen.)
Katie säger, att det inte är meningen att jag skall ta hand om dina affärer eller Guds affärer. Mitt ansvar handlar om det jag själv har skapat och framförallt det som jag projicerat av overklighet på andra. Den person som jag projicerat mina föreställningar på, ex. via tanken ”Min syster Lena är en besser-wisser””,
kan mycket väl ibland uppföra sig så som jag tänker, men det är isåfall
HENNES affärer, och det är alltså inte min uppgift att försöka förändra en annan vuxen person eftersom det är omöjligt, menar Byron Katie. Jag kan inte förändra min syster, det är hennes eget ansvarsområde. Jag kan inte förändra min chef, det är hans eget ansvar. Jag kan inte styra en annan vuxen persons val att tänka, känna och handla på ett visst sätt. Att försöka göra det är att kämpa mot verkligheten, och då förlorar du, ”men bara alltid”, som Katie zen-aktigt uttrycker det.
Några analyser om det ontologiska aspekten av verkligheten, själva varandet, eller ”Guds affärer” går Byron Katie inte in så mycket på, troligtvis handlar det
om den övergripande ansvarsnivån vad gäller allt levande. Helt klart är att
Guds affärer är perfekta, det är bara vi som ännu inte förstått eller känt eller upplevt det. ”Life happens FOR me, not TO me”, menar hon i en svåröversatt fras, som dock understryker att vi har en personlig relation med livet vare sig vi vet om det eller inte. Vi är kontinuerligt förbundna med ett levande Något. Och genom att med ett aktivt val ”ge upp” de stressande tankarna och konsekvent slutar att begära att livet borde vara något annat än det är, finner vi frid.
--
Copyright
Gunnar Martin Aronsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar